Det är lustigt ibland när man fattar beslut. Ofta, kan jag tycka, är inte det svåra att fatta beslutet. Det känner man inom sig rätt snabbt, vad som är rätt. Det svåra är ibland istället att acceptera att man beslutat något som man inte trodde att man skulle göra. Där ens logiska hjärna inte har övertygat magkänslan, hjärtat, det undermedvetna, vad man nu vill kalla det.

 

Jag har alltid sett mig som en som vill få så många upplevelser som möjligt, ta varje chans till nya upptäckter och därför var det självklart att stanna här så länge jag kunde. Jular kommer igen, sådana här chanser kanske inte gör det. Så gissa om jag blev förvirrad när jag insåg att jag hellre ville åka hem och fira jul? Det stämde inte med den bilden av mig själv som jag hade. Jättelöjligt kan det låta men att lyssna på rösten som sa att nej, du vill fira jul hemma, det var lite av ett stort steg för mig. Att det inte är att ge upp att åka hem tidigare, det är bara att välja något som betyder mer. Det betyder mer för mig att få fira jul hemma än att få en eller två veckors restid här. Allt har sin tid. När jag var här sist gjorde jag den grejen, så det känns som jag har fått det redan.

 

Och, let's face it, jag kommer hinna med en massa upplevelser och resor också för den delen medans jag är här. Jag tror man måste, och när jag skriver man så menar jag JAG, jag måste sluta se det jag inte får och se det jag får och har. Varför är det så svårt? Varför är det så svårt att uppskatta alla vackra, fina delar av livet som man har istället för att sörja det man inte har? 

 

Saker man kan fundera på såhär på en sketen måndag. Jag får utveckla mitt resonemang lite när jag inte har snor i hela hjärnan, nu ska jag sova.

 

Men ja, jag kommer hem igen till jul som Jöback sjunger... Och det känns jäkligt bra!! :D