Jag kan knappt fatta att jag har kommit anda hit. Till den sista dagen, och det sista inlagget, fran Kina. Det gar inte in hur manga ganger jag an skriver det!

Har haft ett par underbara sista dagar har i alskade Beijing. I lordags gick vi ut en sista gang, ett ratt stort gang TTC:are och vi hade sa roligt som man bara kan ha en varm sommarkvall pa Sanlitun(bargatan har). Vi kom i sang vid fem, lagom runda om fotterna och valdigt glada! Annars har vi shoppat, akt till UIBE, akt till Art District och atit pa var nya favvo, en vietnamesisk restuarang pa Sanlitun.

Jag kanner mig sa otroligt nojd med hela min Kinavistelse, det finns inte en minut jag skulle vilja ha ogjord! Det finns inte ord for hur mycket den har tiden har gett mig - upplevelser, erfarenheter, kunskaper, upptackter, insikter... Men kanske framforallt vanskap. Jag har traffat sa fantastiska manniskor har som jag alltid kommer ha plats for i mitt hjarta(om ni kan forlata den lite smoriga formuleringen...). Jag har fatt sa manga nara vanner som jag aldrig skulle ha lart kanna i en annan situation och det ar jag sa enormt tacksam for!

Jag kan inte sammanfatta det har aret pa ett blogginlagg sa jag haller mig kort: Det har varit fantastiskt, intressant, svart, roligt, utmanande, spannande, larorikt, hemskt - men framforallt alldeles, alldeles underbart!

Det ar ett par personer som jag speciellt skulle vilja rikta ett stort tack till, utan er hade jag inte klarat det har aret:

- Mina vanner dar hemma, for att ni ar sa fina och bra! Ingen namnd, ingen glomd.

- Mathilda maste jag anda namna, for du ar en av varldens basta manniskor och en fantastisk van.

- Alla fina manniskor jag traffat pa min resa, for att ni gett mig sa mycket och fatt mig att se varlden pa andra, helt nya satt!

- Mina alskade, alskade systrar. Ni ar mina basta vanner, ni kanner mig utan och innan och utan er ar jag inte hel. Tack for att ni alltid finns dar och for att ni ar dom ni ar!

- Mina fantastiska foraldrar. For att ni stottade mig fran forsta borjan nar jag bestamde mig for att aka, for att ni har hjalpt mig igenom svarare tider och for att ni alltid har uppmuntrat och trott pa mig. Ni ar varldens basta. Jag ar sa glad och tacksam att jag har just er till foraldrar!

- Sandra! Det var du och jag fran borjan, och vi har upplevt och gatt igenom sa mycket tillsammans! Aldrig trodde jag att jag skulle komma hem med en sa fantastisk van som du nar jag akte hit till landet langt, langt bort. Tack for allt, jag vore inte samma jag utan dig!

Och sist av allt vill jag tacka mig sjalv, for att jag vagade och vann.

Det ar en ratt stor skillnad pa att borja jobba pa det har jobbet jamfort med nar jag kom till taixing for fem manader sedan... Till exempel:

- Jag gar inte med pa vad som helst och jag vagar stalla krav. Under utbildningen i Beijing blev man verkligen intutad i att inte ifragasatta och acceptera det kinesiska sattet att leva och gora saker och ting pa. Nu vet jag att man maste fraga och att man maste stalla krav for att fa det man behover. Inte nodvandigtvis pa ett otrevligt satt, men man maste vaga krava lite mer.
- Jag ar inte ett dugg nervos infor mina lektioner. Innan min forsta lektion i Taixing var jag galet nervos och hade ingen aning om vad jag skulle forvanta mig. Det ar saaa mycket enklare nu nar man har lart sig hur det gar till, och "inskolningen" tar inte lika lang tid.
- Jag bor i en stad med sa manga mojligheter och sa mycket att se, till skillnad fran lilla Taixing. Ganska stor skillnad pa fritiden blir det!
- Jag har en hundra, nej miljoner ganger battre placement buddy! Sandra och jag klickade fran forsta borjan - hon var den forsta jag traffade pa min resa - och trots vara olikheter finns det ingen jag hellre skulle vilja dela den har upplevelsen med!



Den har bilden ar nostalgi! Sandra pa hotelrummet dar vo bodde forsta veckan i Kina, da vi satt i karantan pga svininfluensan... Det kanns som hundra ar sedan!


Forresten. Det glomde jag ju att skriva. Tom ska stanna i Taixing en termin till! Det ar bland det roligaste jag har hort pa valdigt lange, hahaha!

Med en ynka dag kvar innan det nya aret tar vid, ar det kanske pa sin plats att summera 2009 - ett ar jag alltid kommer minnas med gladje! Det var ocksa ett ar da jag utvecklades en himla massa och larde mig mycket om livet.

Det har aret delas upp i tva kapitel dar det forsta utspelar sig i Sverige och det andra i Kina.

Del 1 - Sverige. Januari-Juli.

I borjan av aret jobbade jag en hel del, sedan ett halvar tillbaka med min pappa pa Pistage konditori i Sickla. Det var ett valdigt utvecklande jobb for mig da jag fick mycket ansvar och en hel del att saga till om. Det var ocksa ett jobb som jag var valdigt bra pa, utan att skryta. Att ha mycket att tanka pa, jobba under stress och med service/forsaljning ar nagot som passar mig valdigt bra. Att jobba med min pappa hade val bade sina for- och nackdelar men pa det stora hela fungerade det bra nar han inte var alltfor uppstressad(da ar han inte att leka med, haha!).

Att jobba pa konditori vackte mitt ganska stora intresse for brod och brodbak. For att kunna salja maste man ju kunna en del om produkten, och efter ett tag kande  jag att jag ville prova pa det hela sjalv. Sa jag experimenterade med surdegar, skallningar och roliga ingredienser och fick fram favoriter som Artbrod, Couscousbrod och Kalrotsbrod. Mycket gott och roligt! :)


Potatis- och timjanbrod, det vattnas i munnen pa mig!

En av de roligaste handelserna fran vintern/varen 2009 maste vara nar jag och Mathilda gjorde Melodifestivalsfinalen. Forst impulskopte vi biljetter typ en vecka(?) innan for 1000 kronor styck, och sedan lyckades vi smita in pa efterfesten(hur ar det fortfarande ingen som vet, hehe :P). Det ar nog den roligaste utekvallen nagonsin, vi dansade till schlagers till klockan 5 pa morgonen tillsammans med Sveriges kandiselit. Helt sjukt roligt var det! Att sedan inte Alcazar, som vi hejade pa, vann gjorde inte sa mycket ;)


Pa efterfesten - Sara, Bonnie, jag och basta Mathilda

Under varen borjade jag val sa smatt trottna pa mitt jobb. Det kom liksom till den punkten da det inte fanns nagra utmaningar kvar langre. Jag kunde jobbet utan och innan och det mesta gick pa rutin. Dock var stamningen pa jobbet riktigt bra och vi var som en liten gayfamilj, som jag kallade det, med mig, min pappa, Anders och hans dotter Johanna. Jag holl dock ut, Kinaresan som var planerad sedan augusti borjade narma sig sa minsta lilla slant behovdes!

Vart att namna om den har perioden ar ocksa hur ovanligt fit jag var. Tranade pa SATS 3-4 ganger i veckan och jag maste erkanna att jag saknar det litegrann. Det ger faktiskt energi och man kanner sig starkare. Aven om jag vager mindre nu(kinadieten kallas det), med noll traning, an da sa saknar jag anda mina muskler!



Nar varen val kom i april sa sprang tiden bara ivag. Dagarna bestod av jobb, traning, utgangar, mysiga hemmakvallar och sant.

Sedan kom sommaren, som blev en riktigt bra sadan. Jag umgicks med vanner och familj och forberedde mig pa mitt stora aventyr har i Kina. Blev en hyfsat spontan resa till Skelleftea dar jag och Mathilda sag Lena och Orup, en sista gang for mig innan jag akte hit. Nattag och for lite somn, men det var det vart for vi hade en jattekul kvall och konserten var, som alltid, PHantastisk :P.


Braiga Orup och basta Leeeena!

Det blev ocksa en tur till stugan i Karlstad, veckan innan jag akte. Mysigt att umgas med familjen innan avfard, trots typiskt svenskt sommarvader, dvs regn/sol/mulet omvartannat.

De sista dagarna i Sverige hade jag avskedsmiddag med vannerna, packade och fixade och umgicks med min alskade familj saklart.

Hur kandes det da, innan jag akte? Det kanns som en evighet sedan, som en jag minus en bit. Jag var inte i extas over hur roligt det skulle bli, jag var nervos och undrade vad tusan jag gett mig in pa. Jobba som larare i Kina, ett land jag knappt visste nagot om egentligen? Men jag visste ocksa att att backa ur inte var nagot alternativ, att detta var nagot jag maste gora for mig sjalv. Och se hur bra det gick! Jag upptackte en fantastisk kultur och traffade vanner for livet. Ibland maste man vaga chansa, helt enkelt! Det basta upplevelserna i livet kommer in ur enkla beslut och latta val, sa ar det bara.

Del 2 - Kina. Augusti-december

Att summera allt jag gjort i sedan jag kom hit i detalj kanns lite overflodigt da allt finns i bloggen, sa vi tar det lite kort.

Det borjade med 4 underbara veckor i Beijing. Vi satt i karantan, vandrade pa kinesiska muren, pluggade hart och festade de varma sommarnatterna igenom. Jag traffade manniskor som alltid kommer finnas i mitt liv, och de veckorna var nog bland de basta i mitt liv.


Jag pa kinesiska muren

Sedan kom jag till Taixing tillsammans med Tom Fish. Har har det gatt upp och ner men sammantaget har det varit en bra tid! Vi har rest en del - Shanghai tre ganger(fyra imorgon), Nanjing, Beijing tva ganger till, Inre Mongoliet, Suzhou, Yangzhou och sa Sabrinas mans hemstad som jag inte vet namnet pa. Jag har fatt lara kanna nagra helt underbara ungar som jag kommer sakna massor! De har gjort mitt liv har sa mycket battre, och jag kommer aldrig glomma dem.

'
Anja och jag i oknen i Inre Mongoliet

Men framfor allt har jag nog lart mig mycket om mig sjalv och om livet. Att jag klarar mer an jag tror och att livet kan levas pa sa manga olika satt. Att leva i en annan kultur snarare an att bara se den som turist ar verkligen en upplevelse jag rekommenderar. Man lar sig att ifragasatta sina egna synsatt och levnadsvanor och lar sig nya satt att se pa varlden som gor en till en battre manniska.

Del 3. Vad har 2009 gett mig?

2009 har gett mig sa mycket. Men framfor allt minnen och lardomar. Sa mycket roligt och larorikt jag fatt vara med om, det ar nastan tillrackligt for en hel livstid. Sa manga fina stunder och sa manga fina manniskor - bade de som alltid funnits dar och nya bekantskaper som kommit att bli nara vanner. Sa manga insikter om mig sjalv och hur jag vill leva och vara.

For det ar liksom ett val. Hur vill du vara? Att leva i Kina har gett mig sa manga fler val, och jag har kommit en bit langre pa resan till den jag ar.

2009. Ett ar att minnas.


Tack for det har aret och GOTT NYTT AR!

Imorgon aker jag till Shanghai och firar in det nya aret tillsammans med Alina. Hors nar jag kommer tillbaka pa lordag eller sondag.

Det ar jul om tva dagar. I overmorgon ar det julafton. Imorgon aker jag till Beijing.

Jag skriver det har for att liksom fa in det i huvudet! For det finns inte mycket som sager mig att sa ar fallet...

Hade jag varit hemma nu hade det sett annorlunda ut!

Vi hade varit mitt uppe i forberedelserna. Det sista av julgodiset bakas, for vi maste ju ha alla sorter som vi brukar ha. Och nej, det ar inte mamma och pappa som ar konservativa har - det ar jag! Och aven om jag har blivit lite mer chill pa sistone sa ar det vissa saker som SKA finnas pa julbordet. Egentillverkade noblesse(smalt choklad blandat med cornflakes-mums!), mork chokladkola, pepparkakor, lussekatter, mjuk pepparkaka, mintkyssar, rischoklad(inte sa nodvandigt egentligen, men mamma vill alltid ha det...)... Glomde jag nagot?



Pepparkakshuset skulle val ha varit i princip klart nu, kanske nagra sista dekorationer. Detta ar ett stort projekt hemma hos oss, sedan forra aret har jag och syrrorna tagit over all tillverkning av pappa(aven om han tillfragas i krissituationer fortfarande...). Forra aret gjorde vi slottet i Mysteriet pa Greveholm, inklusive alla karaktarer. I ar blev det tydligen en liten by med massa sma hus och en kyrka. Vi brukar bygga upp en hel varld runt huset/husen med bomull, granris och marsipanfigurer. Sjalva huset dekoreras med kristyr, nonstop och strossel. Jag ska val erkanna att jag brukar bli lite bossig dar - aldst som jag ar - sa syrrorna ar nog glada att de far bestamma sjalva i ar...

Dagen innan julafton skulle jag sakert ha jobbat pa Pistage. Det gjorde jag forra aret och det finns ingen battre dag pa aret an den 23:e december att jobba pa ett bageri! Det ar underbart att sta och salja massa godsaker till alla trevliga manniskor - ingen ar otrevlig den har dagen - och bara insupa stamningen. Vid dagens slut plockas det ihop en pase med godsaker som vi inte bakat hemma, sasom vortbrod, mandelsnackor och stollen(tysk julkaka, varldens godaste!).



Pa kvallen den 23:e fixas det sista. Granen tas in och pyntas(den ar nagot mindre proppfull nu an den var nar vi var mindre och ALLT skulle fa plats), julaffischer hangs upp (samma varje ar, trots att de ar slitna nu),  och strumpor hangs upp pa dorrarna.

Det dar med strumpor borjade vi med for kanske 7-8 ar sen(??) och da delade jag och mina systrar pa en strumpa. Sliten och tradig var den, sa for ett par ar sen kopte mamma och pappa nya till oss. Synd och skam att slanga den gamla tankte vi sa den fick mamma och pappa dela pa. I den lagger vi alltid sma skamtpresenter - skitsaker vi inte vill ha kvar sjalva eller nagot totalt onodigt - men roligt...

Sedan kommer den stora dagen, och den ar likadan varje ar. Det ar som Gustav sager i Svensson, svensson: "Det ar den enda dagen som man vet precis hur den ska bli". Och den blir lika bra varje ar! Pa formiddagen tar vi alltid en promenad ner till centrum och koper julvort pa det lokala bageriet. Det borjade som ett satt att fa oss att bli mindre stirriga som barn ar pa julaftons formiddag, och har blivit en tradition vi haller fast vid! Sedan blir det julbord, och man hinner precis klart innan Kalle Anka borjar pa TV:n.

Fram tills nagra ar sedan var det efter Kalle som tomten kom, men sedan insag vi val att vi blivit for stora for det(ja, jag och Ida var val det redan, det var nog med min nu snart 15-ariga syster som avsags) sa nu turas vi om att dela ut klapparna. For ja, man oppnar en och en sa alla ser vad alla far!

Kvallen spenderas sedan med att ata alla godsaker, ta en andra runda till julbordet och se pa TV. Karl Bertil Jonsson ar sjalvskriven, julavsnittet av Svensson, Svensson likasa. Vi myser tillsammans och bara njuter av lugnet.

Jag alskar vara jular hemma, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte smartar att missa det i ar. Men jag vet ju att det ar sa det funkar - man missar en del, men far sa mycket annat istallet. Det ar vart det, absolut! Men det hindrar mig inte fran att bli lite nostalgisk...


Bilder - Julbak 2007. Sa praktiskt att jag dokumenterat mitt liv sa val pa internet, haha. Dessa ar fran bilddagboken, och sa har jag min gamla blogg. Bada bakom las och bom!


(Missa inte inlagget under, jag bloggar som tusan ikvall!)

Tiden ar ju alltid en marklig sak. Ibland gar den fort, ibland gar den langsamt och ibland marker man inte ens att den har gatt. Det ar nagot som blir extra patagligt nar man gor nagot sant har -  lamnar allt det trygga bakom sig och ger sig pa en ny kultur och vardag.

Forsta veckan i Peking kandes som en evighet. Forsta manaden kandes som ett halvar. Vi gjorde saker hela tiden, larde oss saker, upptackte saker och larde kanna nya manniskor. Varje vecka kandes som en manad, fast pa ett bra satt. Alltsa, inte att det var sa trakigt att tiden gick langsamt, utan mer sa att vi gjorde sa mycket sa att det kandes som att det omojligt kunde rymmas i bara en vecka. For varje vecka som gick under manaden i Peking gick tiden dock lite snabbare. Man vanjer sig, skaffar rutiner.

Sedan var det dags att borja om igen! Forsta manaden i Taixing kandes ocksa lang. Kanske inte lika lang, eftersom man hunnit vanja sig en smula vid landet, men andock lang. Oktober gick snabbare, november tog slut fort och det av december som vi hittils har hunnit med har bara sprungit forbi.

Det ar fascinerande, det dar! Ju mer man vanjer sig, desto mer man gor, ju snabbare verkar det ga.



Insag haromdan att det bara ar en manad kvar i Taixing, vilket i sig fick mig att inse att jag varit har i 3,5 manader nu, och i Kina i 4,5. Det ar anda ganska lang tid! Sa jag tankte tillbaka pa tiden som gatt och fick lite dubbla kanslor. A ena sidan kanns det som om jag har varit i Kina jamt. Det ar ett land som ar otroligt latt att kanna sig hemma i och det kanns naturligt for mig att bo har. A andra sidan kan jag knappt forsta att nastan halva tiden redan har gatt, vart tog alla timmar och minuter vagen?

Och tiden lar fortsatta rusa fram, med allt roligt jag har inplanerat. Jul i Peking om en vacka(!!!), nyar i Shanghai, Thailand, 12 dagar i Peking, resa runt i Kina, ny placering med mina basta vanner har... Innan jag vet ordet av kommer jag sta dar pa Arlanda och krama om familjen och mitt aventyr har kommer vara slut.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det har. Men det ar intressant att reflektera over, eftersom tiden blir sa extremt pataglig har. Jag vet att jag ar har under en begransad tid och darfor blir utfyllnaden av den tiden pa nagot satt mer viktig, nagot jag tanker mer pa. Hur anvander jag tiden har for att fa ut det mesta mojliga av det?

Jag tror jag slutar har, innan jag flummar ut totalt.

Idag ar det forsta advent. Har tant mitt ljus och kanner mig just nu grymt sugen pa glogg! Glogg med russin och mandlar, och sa kanske en lussekatt till det? Det finns seriost inget godare an riktiga lussekatter(da menar jag med riktig saffran och riktigt smor ;))! Jag skulle kunna leva pa det, utan problem. Men sa ar jag ju fodd pa Lucia ocksa, sa det kanske inte ar sa konstigt. Hur som helst. Skulle kunna doda for lite glogg just nu(nastan iallafall). 



Kor lite julmusik idag igen och forsoker tvinga fram nagon slags julstamning. Har tva spellistor, en som kort och gott heter Christmas, och en till med Julen ar har av Tommy Korberg. Har, som jag namnt tidigare, bara lyssnat pa den forstnamna an sa lange. Och jag vettefan om jag kommer lyssna pa Tommy boy any time soon. Det blir liksom fel! Den julskivan har vi lyssnat pa varje jul hemma sa lange som jag kan minnas. Till julbak, julgranspakladning, julbord och presentoppning. Ibland har mamma och pappa forsokt introducera nya skivor, men det blir inte samma sak. Den skivan AR jul for mig. Jul hemma, hemma i vart hus med min familj. Till den bossar jag over mina systrar nar vi dekorerar pepparkakshus, till den skrattar vi alltid nar mamma forsoker ta hogsta tonen i O helga natt, till den kanner man hur julen verkligen ar har.



Sa om jag lyssnar pa den har sa blir det liksom fel. Inte sa att jag bryter ihop av hemlangtan, men de sangerna hor inte hemma har, helt enkelt. Lustigt hur musik kan vara sa mycket mer an bara ljud. Jag tror de far vanta tills nasta jul, nar jag ar hemma igen, helt enkelt.

Det AR konstigt att fira jul langt hemifran, jag vet for jag gjorde det i Skottland. Dock var det inte alls sa hemskt som jag trodde det skulle vara. Det var mest bara konstigt, och annorlunda. Man saknar vissa saker, men man vidgar sina vyer och far nya erfarenheter. Den traditionella svenska julen finns ju alltid kvar och kommer firas sa manga ganger. Hur manga ganger kommer jag fira jul i Peking tillsammans med manniskor fran flera olika lander? Formodligen bara en gang. Sa det ar sa man far se det. Se det man far istallet for det man missar dar hemma.

Idag ar det for ovrigt exakt fyra manader sedan jag akte. Sheijt.

Hur ofta klagas det inte i Sverige, i tidningar, tv och mellan vanner och bekanta, om hur dalig den svenska forskolan ar? Det ar for stora barngrupper, outbildade larare etc, etc,

Lat mig satta detta i lite perspektiv.

Jag jobbar pa en av de basta forskolorna i hela Jiangsu-provinsen.

- Barngrupperna ar pa ca 30-35 elever med tva larare plus en assistent till varje klass. Ratta mig om jag har fel har men det ar val ratt mycket mer an i Sverige?

- De har en jattefin skolgard men far inte njuta av den sa mycket. Min klass ar uppe pa ett tak, dar vi har en liten ruta dar barnen kan leka. Gud forbjude att de skulle fa springa runt eller leka med barn fran andra klasser!

- Fri lek finns inte over huvudtaget. Allt ar styrt. Visst kan det finnas saker att valja pa ibland, men de far aldrig bara vara kreativa och leka vad de vill - nagot som ju sma barn i den har aldern(2-5) ar sa bra pa om de bara far chansen! Minns min egen barndom, dar jag och min syster kunde forsvinna helt in i vara sma varldar dar bara fantasin satte granserna. Det gor mig faktiskt ont att se hur dessa sma fina manniskor blir berovade pa sin fantasi och kreativitet - i ett land dar ingen far tanka annorlunda och alla ska sta pa raka led...

- Beter man sig inte perfekt da far man veta det! Har varit med om barn som blivit utlasta, utslangda, utslapade, orfilade, eller bara rejalt utskallda infor hela klassen. Och da ar de inte ens speciellt busiga. De ar som barn ar mest, leker och skojar med varandra...

- Det ar harda krav redan fran borjan. Mina 5-aringar har 2-3 lektioner om dagen. En av dom ar med mig, och dar ar det bara meningen att de ska ha roligt. Sedan har de t.ex. matte, eller sa far de lara sig om kinesiska klader och grejer. Laxor far de ocksa. Over helgen hade de en mattelaxa som sedan gicks igenom i klassen. De som gjort bra ifran sig appladerades, och de som inte fick sa bra blev saklart ledsna och flera borjade grata. Forstar ni vad det gor for ett barn att ens sjalvfortroende ramnas sa tidigt? I den aldern borde allt handla om att uppmuntra barnen!

- En gang i veckan har de en ceremoni ute pa skolgarden da de hissar flaggan. Rektorn talar, flaggan hissas och barnen sjunger nationalsangen och marscherar. Tidigt tidigt ska de lara sig att hylla Kina och ja, det kan bara beskrivas som hjarntvatt.


Eftersom jag ar med samma klass hela dagarna sa far jag aven se hur det gar till nar inte jag undervisar. En ganska unik inblick, som har fatt mig att verkligen uppskatta min barndom. Fantastiska foraldrar som alltid uppmuntrat mig och mina syskon och ett fantastiskt bra dagis dar vi barn fick utvecklas till egna individer. Det positiva lyftes fram istallet for det negativa, vi fick leka och anvanda var fantasi och darmed utveckla en kreativitet. Sa mycket av ens personlighet skapas i barndomen, och inte minst var sjalvkansla och vart sjalvfortroende. Om lararna hackar pa en elev redan nu, hur kommer det da ga sedan? Blir det har barnet kuvat eller blir det bara varre da detta ar vad som "forvantas"? Hur som helst sa har det knappast en positiv inverkan, annat an att fa alla att ga i dessa raka led och inte sticka ut, inte tanka annorlunda, inte ifragasatta.

Vissa kanske inte tar sa stor skada. De som gor det som forvantas och inte blir utskallda var och varannan dag. De berovas pa sin fantasi, sakta men sakert, men de kanske iallafall har en tilltro till sig sjalva. Men hur gar det for dem som sticker ut? De som kanske har koncentrationssvarigheter, ADHD(nagot som f.o. "inte finns" har), eller bara inte har utvecklat samma lashuvud som sina klasskamrater? De som blir utslangda, utskamda, som aldrig kan gora ratt? Det ar dem som kommer ga genom livet och inte tro pa sig sjalva, och det gor ont att sitta och se pa.

Nu kanske det later som om det har ar varldens hemskaste stalle, men det ar det inte. Barnen ar oftast glada, lararna visar inte bara irritation och ilska utan aven karlek. MEN de kunde ha fatt sa mycket mer, vara sa mycket mer. De kunde ha fatt vara de harliga individer de ar istallet for att stopas i samma form.

Och tro mig, det har ar inte bara en teori. Jag undervisade ju arskurs 7 forsta manaden och jamfort med svenska 13-aringar sa har de inte alls samma kreativa sidor kvar. Det ar faktiskt lite sorgligt att se.

Nu menar jag inte att man inte ska krava forbattringar i den svenska forskolan, for det finns det alltid utrymme for. Men vi maste ocksa UPPSKATTA den mycket mer an vi gor. Man tar sa mycket for givet, men tank pa hur det kunde vara och var glad att du lever i ett land dar individen raknas. Ett demokratiskt land dar kreativitet uppmuntras, dar din asikt spelar roll och dar du ar viktig. For det ar ingen sjalvklarhet for alla.


(Tro inte nu att jag inte trivs eller att jag andrat uppfattning om Kina - det ar ett fantastiskt land - men allt har tva sidor och nu har jag sett en sida av Kina som jag inte gillar. Det ar ett underbart land, men det faktum att det ar en diktatur gar inte att forneka...)

Nar man gor en sadan har sak - lamnar sin familj, sina vanner, sitt land, sitt liv bakom sig och ger sig pa nagot helt frammande - ar det inte konstigt att man kanner och tanker extra mycket. Man borjar ifragasatta och reflektera over sattet man hittils levt pa och ser saker fran ett annat perspektiv. Det ar otroligt larorikt for man inser sa mycket om vem man ar och vad man vill har i livet. Och vad som ar viktigt, och vad som inte ar det.

Nu har jag varit i Kina i snart tre manader, och undervisat har i Taixing i snart tva, men det kanns oandligt mycket langre. Det kanns som jag alltid har varit har pa nagot satt. Sverige ar sa langt bort bade psykiskt och fysiskt. Har redan lart mig sa otroligt mycket och formodligen forandrats en del ocksa. Inte sa att jag ar en annan person, men kanske nagra av mina starkare sidor har starkts, kanske har jag hittat formagor jag inte visste att jag hade. Jag kanner mig pa nagot satt annorlunda nu mot nar jag akte. Det kanns som det var en mindre version av mig som satte mig pa det dar planet den 30 juli i ar for att bege mig till ett land jag visste relativt lite om. Jag har vaxt, och det kanns javligt bra! Jag har insett att jag klarar mer an jag tror och att om man bara vagar och ar oppen sa gar det att lyckas med nastan allt(kanske inte ar redo for rymdresor an, till exempel).

Aterupptackte min gamla blogg haromdagen. Eller ja, jag visste ju att den fanns dar hela tiden, men har inte varit inne och last sedan jag laste den i mars i ar. Jag borjade skriva i den 2006, nar jag fortfarande var kvar i Skottland. Det ar en smatt surrealistisk kansla att lasa de dar gamla inlaggen skrivna av 17-ariga jag. Jag kanner inte igen mig.

Och kanske beror den stora forandringen och utvecklingen pa att jag standigt utmanat mig sjalv och utsatt mig for saker jag tyckt vart svara och laskiga. Som skottlandsresan, till exempel. Att som 16-aring spendera 10 manader i ett frammande land utan vanner och familj hemifran forandrade mig i grunden. Jag kom ut ur mitt skal, kan man narmast beskriva det. Inte sa att jag var asocial innan, men skottland gjorde att jag vagade ta for mig mer och hade mer tilltro till mig sjalv. Det var manga som sa nar jag kom hem att jag var som en annan person. Eller, det ar fel uttryck for jag var ju fortfarande jag - bara med lite mer sjalvfortroende och sjalvinsikt.


I Skottland. Emma och Birgitta, som jag bodde med, och jag.


Rytmus, musikgymnasiet jag gick pa, var ocksa en sadan grej. For det AR laskigt att blotta sig sa som man gor nar man staller sig pa en scen och sjunger. Mina ar dar formade mig ocksa, och starkte mig.

Sista aret pa gymnasiet funderade jag valdigt mycket pa vad jag skulle gora efter studenten - ganska naturligt. Efter manga funderingar bestamde jag mig for att bara ta det lungt ett tag. Slippa laxor och pluggstress och kanske hitta en egen lagenhet. Ta dagen som den kommer.

Jag sag det inte da men jag hade blivit lat och for nojd. Visst, man ska vara nojd med sig sjalv men ocksa soka utmaningar for annars vaxer man inte. Och vaxer man inte, stannar man bara kvar pa samma punkt, sa tror inte jag att man kan bli riktigt lycklig.

Sedan insag jag helt plotsligt att jag var fel ute. Jag kommer ihag det, det var ett exakt ogonblick nar jag bara forstod. Det var den 6:e juli, och dagen efter skrev jag sahar pa min blogg:

Ett halvar eller ett ar... Hur lange ska jag stanna? Har runt en 1,5-2 manader pa mig att bestamma mig.

Fordelar med att stanna ett halvar:
- Jag behover inte tanka pa att spara pengar for att det ska racka langre
- Jag behover inte betala 4000 yuan for att forlanga mitt visum
- Jag kommer hem i februari, kan da jobba ett par manader och sedan resa ivag pa nasta resa(ja, det kommer mera! Detta ar bara borjan, mina vanner. Man kan ju se att jag bras pa mina foraldrar, haha!). Stannar jag langre kommer jag kanske inte ivag forran 2011.
- Jag slipper risken att hamna pa en mycket samre skola nasta termin
- Jag kommer hem till Idas student(stannar jag kommer jag hem i slutet av juni).

Fordelar med att stanna ett helt ar:
- Jag kan se mycket mer av Kina.
- Jag far chansen att bo i en annan del av landet.
- Jag kommer tjana dubbelt sa mycket i manaden andra terminen.
- Jag kommer lara mig mer kinesiska
- Jag kommer lara kanna fler manniskor.


Okej, i slutandan spelar inga av dom har argumenten nagon roll. Det handlar om kanslan man har - kanns det ratt? Kanns det lagom att stanna ett halvar, eller behover jag ett ar for att kanna mig "klar"?

Jag minns att nar jag var pa mitt utbytesar i Skottland 2005/2006, sa kande jag mig inte alls fardig med det efter 6 manader, men nar de 10 manaderna hade gatt sa kandes det ganska lagom att komma hem.

Det ar forstas svart att saga nu hur det kommer att kannas nar 6 manader har gatt. Just nu kanns 6 manader dock bra. Jag har redan nu, efter 1,5 manad, sett sa mycket och lart mig sa mycket. 6 manader i ett land som Kina kanns langre an vad det ar, och darfor kanske det racker. Eller sa kommer jag kanna precis tvartom. Jag trivs ju valdigt bra i Kina! Kanner mig mer hemma har an jag nagonsin gjort i nagot annat land jag rest till. Sa kanske borde jag stanna ett helt ar? Vem vet nar, eller ens om, jag nagonsin kommer fa chansen att aka hit igen.

Tur att jag inte behover bestamma mig riktigt an.

Men - vad tycker NI? Om ni bortser fran att ni ju sjalvklart helst av allt vill att jag kommer hem nu, vad borde jag gora? Jaaa, jag vet att det ar mitt beslut, men man kan ju fraga om rad?

 

Ja, ni ser ju sjalva:

Jag har ett fint och frasch rum, inget att klaga pa dar. MEN, det ar lite trakigt.



Dessa foton ar det enda som pryder mina vaggar just nu. En jattefin"bok" som mina annu finare systrar gjorde till mig. Den lyser upp rummet, men i ovrigt ar det vitt, vitt, vitt och trakigt!

Dar kommer ni in! :) Har ni nagra minuter och kronor over sa skicka hit nagonting jag kan satta upp! Kan vara vad som helst - foton, tidningsurklipp, bilder, tavlor, malningar, broderier... Ja, ni fattar. Nagot som livar upp och gor det mer till mitt!

Adressen ni skickar till ar TTC's kontor i Peking, sa vidarebefordrar de det till mig :)

Sofie Soderin
TTC Participant
Room 2107 Tower B Jianwai SOHO
39 East Ringroad
Chaoyang district, Beijing
PR China 100022

Dit kan ni for ovrigt skicka vad som helst, om ni far lust ;)

Idag har vi fixat kinesiska bankkonton dit lonen kan ga in. Blir mer och mer kinesisk for varje dag, snart borjar val ogonen rora pa sig ocksa ;)