Sadar, da var stunden kommen. Dags att lamna Taixing, denn gudsforgatna stad. Kanns helt okej!

Hade en riktigt fin sista dag igar pa Kindergarten. Efter min lektion pa morgonen sa fick de komma fram en och en till mig och lamna over en teckning, sjunga en sang eller dansa en dans for mig. Sa himla gulligt, det var verkligen fint! Pa eftermiddagen hade jag med mig en tarta som jag bjod barnen pa, det vart valdigt uppskattat! Att saga hej da var sjukt svart. Speciellt en minnesbild kommer nog hanga med mig en lang tid framover; Har precis sagt hej da till Fred som ar sist kvar, han gav mig en bamsekram och nar jag gar darifran vander jag mig om och han ser pa mig med en sa ledsen blick. Ah! Kommer sakna de sma liven.

Hur kommer jag da minnas tiden i Taixing? Den hade sina toppar och dalar, men overlag kommer jag se tillbaka pa den har tiden med gladje. Sa mycket jag har gjort, sa mycket jag har lart mig! Jag har fatt aran att jobba med nagra underbara barn, och jag har lart mig mycket om mig sjalv pa vagen. Jag har rest en hel del och varje ny stad har lart mig nagot nytt. Jag kanner mig tacksam for att jag har fatt uppleva allt detta. Tacksam mot mig sjalv, for att jag vagade komma hit.

Nu borjar ett nytt kapitel. Resor, ledighet och sedan ett nytt liv i Shanghai. Det kommer bli grymt!

Vaskorna ar packade. Rummet ar inte sa rent, men sak samma. Sitter och vantar pa Alison som ska folja med mig till buss-stationen med alla mina vaskor. This is it.

Vi hors nar vi hors!