Nar man gor en sadan har sak - lamnar sin familj, sina vanner, sitt land, sitt liv bakom sig och ger sig pa nagot helt frammande - ar det inte konstigt att man kanner och tanker extra mycket. Man borjar ifragasatta och reflektera over sattet man hittils levt pa och ser saker fran ett annat perspektiv. Det ar otroligt larorikt for man inser sa mycket om vem man ar och vad man vill har i livet. Och vad som ar viktigt, och vad som inte ar det.

Nu har jag varit i Kina i snart tre manader, och undervisat har i Taixing i snart tva, men det kanns oandligt mycket langre. Det kanns som jag alltid har varit har pa nagot satt. Sverige ar sa langt bort bade psykiskt och fysiskt. Har redan lart mig sa otroligt mycket och formodligen forandrats en del ocksa. Inte sa att jag ar en annan person, men kanske nagra av mina starkare sidor har starkts, kanske har jag hittat formagor jag inte visste att jag hade. Jag kanner mig pa nagot satt annorlunda nu mot nar jag akte. Det kanns som det var en mindre version av mig som satte mig pa det dar planet den 30 juli i ar for att bege mig till ett land jag visste relativt lite om. Jag har vaxt, och det kanns javligt bra! Jag har insett att jag klarar mer an jag tror och att om man bara vagar och ar oppen sa gar det att lyckas med nastan allt(kanske inte ar redo for rymdresor an, till exempel).

Aterupptackte min gamla blogg haromdagen. Eller ja, jag visste ju att den fanns dar hela tiden, men har inte varit inne och last sedan jag laste den i mars i ar. Jag borjade skriva i den 2006, nar jag fortfarande var kvar i Skottland. Det ar en smatt surrealistisk kansla att lasa de dar gamla inlaggen skrivna av 17-ariga jag. Jag kanner inte igen mig.

Och kanske beror den stora forandringen och utvecklingen pa att jag standigt utmanat mig sjalv och utsatt mig for saker jag tyckt vart svara och laskiga. Som skottlandsresan, till exempel. Att som 16-aring spendera 10 manader i ett frammande land utan vanner och familj hemifran forandrade mig i grunden. Jag kom ut ur mitt skal, kan man narmast beskriva det. Inte sa att jag var asocial innan, men skottland gjorde att jag vagade ta for mig mer och hade mer tilltro till mig sjalv. Det var manga som sa nar jag kom hem att jag var som en annan person. Eller, det ar fel uttryck for jag var ju fortfarande jag - bara med lite mer sjalvfortroende och sjalvinsikt.


I Skottland. Emma och Birgitta, som jag bodde med, och jag.


Rytmus, musikgymnasiet jag gick pa, var ocksa en sadan grej. For det AR laskigt att blotta sig sa som man gor nar man staller sig pa en scen och sjunger. Mina ar dar formade mig ocksa, och starkte mig.

Sista aret pa gymnasiet funderade jag valdigt mycket pa vad jag skulle gora efter studenten - ganska naturligt. Efter manga funderingar bestamde jag mig for att bara ta det lungt ett tag. Slippa laxor och pluggstress och kanske hitta en egen lagenhet. Ta dagen som den kommer.

Jag sag det inte da men jag hade blivit lat och for nojd. Visst, man ska vara nojd med sig sjalv men ocksa soka utmaningar for annars vaxer man inte. Och vaxer man inte, stannar man bara kvar pa samma punkt, sa tror inte jag att man kan bli riktigt lycklig.

Sedan insag jag helt plotsligt att jag var fel ute. Jag kommer ihag det, det var ett exakt ogonblick nar jag bara forstod. Det var den 6:e juli, och dagen efter skrev jag sahar pa min blogg: